John Mayall, född 29 november 1933 i Macclesfield, Cheshire, är en brittisk bluesmusiker, multiinstrumentalist, och sångare som var en förgrundsgestalt inom den brittiska bluesen. Som instrumentalist spelar han främst piano och munspel.
Mayalls far var mycket jazzintresserad, och den unge John tilltalades starkt av bluesens legendarer såsom Leadbelly. Han lärde sig själv att spela gitarr, piano och munspel. 1956 började han spela blues med halvprofessionella band såsom The Powerhouse Four och The Blues Syndicate. I början av 1960-talet flyttade han till London och bildade där den grupp han blev känd med, John Mayall's Bluesbreakers, år 1963.
Många olika musiker flöt genom gruppen. 1965 kom gitarristen Eric Clapton med i gruppen, och denna konstellation gav gruppen dess största succé med plattan Bluesbreakers från 1966. Sedan Clapton lämnat Bluesbreakers för att bilda Cream kom Mayalls grupp att bli en "skola" för många blivande stora musiker inom blues och bluesorienterad rock såsom Peter Green, John McVie, Kal David och Mick Taylor.
Under tidigt 1970-tal flyttade Mayall till Los Angeles i USA. Under 70-talet gjorde han uppmärksammade inspelningar med musik av blandad jazz, rock och blues tillsammans med välkända musiker som Blue Mitchell, Red Holloway, Larry Taylor och Harvey Mandel. Han spelade också i bandet när blues-storheterna John Lee Hooker, T-Bone Walker och Sonny Boy Williamson åkte på turné till Storbritannien.
1982 startade Mayall om sitt band Bluesbreakers på nytt, tillsammans med Mick Taylor och John McVie. Bandet finns fortfarande, men nu med andra musiker.
2005 tilldelades Mayall Brittiska Imperieorden.
