Biljetter till konserter, festivaler, teater och andra evenemang

Trodde inte jag var en festivalanhängare. Jag har förknippat dessa tillställningar med lera, fylltrattar och förlorade oskulder, men sedan cityfestivalerna poppat upp har saker och ting förändrats. Leran är på plats, liksom fylltrattarna och det där med oskulderna vet jag egentligen ingenting om. Besökte Way Out West 2009 och jag är pånyttfödd. Fy fan (ursäkta tyskan) vilket potpurri av örongodis! Jag missade Bon Iver och det sparkar jag mig fortfarande för, men jag såg så mycket bra. Band of Horses, kom tillbaka! Antony & the Johnsons gjorde sig inget vidare på en festivalscen, men jag blir glad bara av att få en skymt av karln. Och vad fint att Dr. Alban fick luftas en sväng. Jag undrar en sak... Hur många cigg rökte fröken Allen under spelningen? Minst ett paket, jag svär. Kan inte annat än beundra hennes simultankapacitet. WOW var i särklass det bästa under 2009. Räkna med mig under nästa upplaga!

När man väl står i kön och väntar tänker man jo men det här kommer bli riktigt bra! Man har hört från många håll att dom ska vara väldigt bra live så man har ju höga förväntningar. När man väl får se dom är dom över alla förväntningar. Dom har allt , bra setlist , bra framträdande ,allting bara! Går inte att bli bättre , dom bjuder på sig själva och ja , bara helt onaturligt grymma! Om man får en chans att se dom så ska man ta den för man skulle aldrig ångra sig. Ett minne och en känsla för livet!

Efter en två timmars lång biltur når vi äntligen Stockholm och Fryshuset vid halv 4. Det är en ruggig dag och det är redan fullt med folk utanför arenan, det märks tydligt att många har köat sedan tidig morgon då både filtar och täcken syns till. Efter några kalla timmar av köande släpps vi äntligen in i arenan och trots att jag köat betydligt färre timmar än tjejerna längst fram i kön hamnade jag ändå framme vid staketet. Efter en tids väntan går första förbandet på scenen, Street drum corps, fantastiskt band som redan från början får med sig hela publiken med hjälp av sin energi och medrykande musik. Andra förbandet har svårare att få med sig publiken då de vid det här lagret börjar bli otåliga och vill se 30 Seconds To Mars på scenen. Här följer ytterligare en lång väntan och publiken börjar sjunga i kör i hopp om att bandet ska komma ut på scenen. Ett svart skynke fälls ner framför scenen och äntligen börjar saker hända. Från högtalarna hörs introt från nya skivan, Escape, och bakom skynket kan man urskilja de olika bandmedlemmarna. Plötsligt faller skynket och ett massivt skrik från publiken utbryter. Där står bandet och tar emot skriken och bandmedlemmar från Street drum corps är med på scenen med stora fanor. Efter några sekunder hörs orden La Nuit du Chasseur och låten Night of the Hunter inleds. En energisk Jared kommer springande med orden Stockholm, Jump! vilket kommer att prägla hela showen. Det är trångt, det är svettigt men det är kärlek. Frontmannen Jared Leto behåller sin energi från start till slut och han både flörtar och skämtar med publiken. Han lämnar vid åtskilliga gånger mikrofonen och bjuder in till körsång vilket skapar en gemenskap och intimitet. Under hitlåten från förra albumet, The kill, hoppar Jared ut till publiken vilket leder till uppståndelse då alla vill få tag i honom. Detta är första gången jag ser 30 Seconds to Mars live och jag måste säg att jag är mycket imponerad av deras show. Även om det är en enmansshow med Jared i spetsen, vet de hur de ska charma en publik. Med det avslutande momentet då de låter ett tiotal personer från publiken att komma upp på scenen för att köra, är konserten ett underhållande faktum. Jag kom dit med ganska låga förväntningar, men jag lämnade arenan med ett minne för livet.

Det var regniga och kalla junidagar 2009 men vad gjorde det när hela stadion var överfylld med Springsteen-fans på sitt bästa konserthumör och the E-street band bjöd generöst spelglädje - ungefär som om vi satt på deras hemmaplan och Bruce själv bjöd på garagefest. Det var folkfest bland publiken...radio nowhere...born to run...hungry heart...working on a dream...dancing in the dark..helt MAGISKA ögonblick. För att inte tala om inledningen; Idas Sommarvisa på dragspel...passade bra i det kyliga vädret i väntan på den riktiga sommarvärmen. En av festivaldeltagarna höll upp ett plakat med texten: Dont you never ever, EVER play again in Sweden before midsommer, vilket syftade på den kyliga konsertluften. Men boy - vi blev varma av musiken, värmen, glädjen i framförandet...The Boss är helt enkelt bäst!!! Vi gick två dagar i rad - enda smolken i bägaren var att vi inte fick biljetter till den tredje kvällen....

Bom-bom. Bom-bom. De dova ljuden från mitt hjärta ekar i min kropp som efter tre timmars väntan inte har mycket känsel kvar. Det är inte många framför mig, inte heller bakom. Jag har tappat tidsuppfattningen då alla plötsligt ställer sig upp. Ett sorl bland havet av popprinsessor och fashionfags uppfattas av mina öron och jag vänder mig om. Bakom mig står inte längre bara en rad av människor, utan publiken brer ut sig likt en ocean över Gröna Lunds asfalt. Jag förstår att det inte är lång tid kvar nu. Pang. Bandet ut på scenen. Alla utom Ola. Ljudet av entusiasm bedövar mina öron och jag tror inte att människor kan skrika högre än så här. Det tar inte lång tid innan min teori motbevisas då Ola kommer ut på scenen iklädd sitt egna, stora leende. En timmes musik som behandlar själen som massörer flyger förbi. Efteråt skriker mitt hjärta och själv efter mer. Jag inser inte då att det skulle ta tre år tills nästa gång de gav sig ut på en turné som inkluderar Stockholm. I år ska jag återse mina favoritmusiker. Längtan kan inte beskrivas med ord precis som min kärlek till bandet inte kan.